Det är så äckligt i vår lägenhet. Har precis tagit en dusch, för att fräscha upp mig efter den sextimmarlånga bilfärden från Malmö, går från badrummet till datorn för att upptäcka att jag har en hel baguette under foten.

Jag tror att jag måste bo i Köpenhamn. I alla fall en kort period, någon gång under min livstid. Det verkar så trevligt och så gemytligt. Usch, säger Daniel, där finns det ju bara lodisar och knarkare. Mmm, myser jag och tänker bohemer, mmm, myser jag och tänker på konstnärer, mmm, myser jag lite till när jag tänker på vilken open-minded karl jag har.

Vi var på två nöjesfält igår; BonBon-land och Köpenhamns tivoli. Det tär lite på kroppen att bli utsatt för sådana påfrestningar och det tär lite på själen att det är ett faktum. Om jag känner så nu vad känner jag då om tio år? Eller fem år? Kommer inte jag att åka extreme på gröna lund då? Den som lever får se.
En sak är i alla fall säker och det är att jag ska få se Pablo Francisco. I was crazy in high school.
Jag tror jag svimmar snart. Hej.