Jag gillar inte hårdrock särskilt mycket men hårderockarna, de är fina. De tar sig själva på sådant allvar att man blir rörd. De står för sina onda blickar, sina roars ja, sina hårdrocksmanér och allt vad det innebär.
Även om jag kanske egentligen skulle uppskatta lite självironi från deras sida, då de skulle förså hur roliga de är, det är riktig humor de sysslar med, så kan jag inte låta bli att beundra deras totala hängivenhet.
Det ligger något vackert i det. Att sig själv på allvar, att inte ursäkta sig, att vara true, true to hardrock.

Det är lördagkvall, det är undertaker, södertäljes hårdrockare är samlade to rock their socks off.
Första bandet står och riggar. De är sminkade i svart och vitt, de är black metal, de är håra och de är true.
Och vad spelas på stereon som pausmusik?
Det enda självklara valet i sådana här sammanhang;
Sexyback med Justin Timberlake.
Så jävla true.