Jag har en obehaglig känsla i magen. Nervös eller stressad eller något åt det hållet. Är det för att jag ska åka till Irland imorgon? Är det för att jag måste fixa en massa saker? Är det för att jag måste hämta mina tofflor på mitt gamla jobb? Är det för att det är min brors födelsedag idag? Är det för att jag måste ringa min avlägsna släkting? Är det för att jag ska överlåta mitt verk till min mamma? Eller är det för att jag druckit för mycket kaffe idag?
Förmodligen är det kaffet...och allt det andra i en härlig kompott.

The Knife. Jag gillar deras framträdande har jag kommit fram till. Det är sjyst att de inte visar sig själv och att de använder sig av ljus-och bildspel. Att det är ett uttryck för deras konst, att man fokuserar på musiken och inte människorna bakom. I like it. Synd bara att själva musiken inte var särskilt bra live, det tar emot att erkänna det men så är dock fallet.

Jag blir lite äcklad av att shoppa men jag måste göra det. Och jag älskar mina nya skor.

självdisciplin är mitt andranamn jag aldrig fick.

Nu har jag bara en dag kvar. Ett sextimmarspass och sen är det över, sen är jag ledig och fri som en fågel. I två veckor och tre dagar. Holy mother of little baby Jesus. Det ska bli skönt.
Freitag 01.00 står jag och min karl på Vintergatan och upplever the Knife, vilken grej. The Knife tillhör ju musik i min smak och är såndär musik som jag kan ligga och lyssna på, hela skivan igenom, bara lyssna och må bra i kropp och själ för att...för att det är så jäkla bra helt enkelt.

Så Irland då förstås. Är det helt off eller?
Jag tycker inte det, jag tycker det känns väldigt bra men what about the information? Jag vet ju inte riktigt något om landet förutom att de har whiskey och vackra vyer och ja, det kommer man väl ganska långt med. De största frågorna återstår; finns där några sjysta vintageaffärer där och kommer jag kunna göra dreads där?

Jag tänkte att det inte skulle handla om det här, att jag inte skulle skriva om det, men det är broöppning och tårarna rinner och jag vill att min bror ska leva men det gör han inte.
Jag är glad att la familia åter är samlad och jag mår ju ganska bra men mitt hjärtas hjärta kommer att för alltid vara tungt.

Jag säger bara en sak och jag säger christ. Christ som i jesus christ.
En känsla av prestationsångest infinner sig när jag egentligen borde andas och ta det lugnt och måla. Måla för fan.
Ett verk av konst ska av mig vara färdigställt innan jag drar ut på äventyr till Arvika och Irland. Det är om ungefär en vecka.
Nej men jag tar det lugnt, lyssnar på Abbey Road och skaver runt i lägenheten på 34 grader celcius, alltså två grader varmare än ute och ja, ute är det varmt.
Efter helgens toksolning har nu mitt bröst gått från rött och svidande till bubbligt och kliande. Jag ser ut som bubblewrap.
Jag heter Hanna och jag har en blog.