I otålig väntan på uppdatering av Idas blogg gör jag såhär, jag gör om jag gör rätt. Jag börjar skriva ett blogginlägg stället för att förbereda redovisningen om kommunens samverkan med olika aktörer. Jag försöker utveckla mitt skrivande och jag lämnar det svarta bakom mig.

Jag har träningsvärk i hela min kropp efter mitt första och riktigt jobbiga capoeirapass igår. Det var grymt och jag ska bli bra på det. Jag ska bli som en puma. Jag ska kunna stå och gå på händerna. Jag ska kunna sjunga sångerna, spela instrumenten och battla i haden. Min kropp är ett verktyg till hälften byggd av afrikansk dans och den andra hälften, soon to be, byggd av brasiliansk kampsport.

Idag kom en hög med böcker. Eh, nice! Jag har skaffat mig en bilddagbok, check it out. I kväll drar jag mot Västerås och umgänge med min relations familj. Spännande. Spännande och lite skrämmande.

Har precis skrivit min första salstenta och jag känner mig lätt som en fjäder. En dunfjäder. Eller kanske en såndär liten fröpinne som sitter på maskrosorna. Ja, en sån känner jag mig som. Väldigt lättad alltså. Det kändes som det gick bra och att jag hade koll på grejerna.
Ikväll: tentaferre, imorgon: kursutvärdering (som enligt mig kommer vara som en skolavslutning i mellanstadiet, jag kommer klä up mig och ge blommor till fröken, typ) och sen: sommarlov. Tjoho!
Så nu ska jag beställa massor av böcker (på faktura såklart) som jag vill läsa, inte som jag måste, och så tänker jag ägna hela sommaren åt att njuta av livet med en god bok och bra musik. Mhm, mhm. Jobba bara lite och driva runt. Ta en tripp till göteborg kanske västerås och spendera lite kvalitetstid med mina brudar i huvudstaden.

För övrigt så uttryckte sig mig tentaångest på ett väldigt lustigt sätt. Två nätter innan, hög på koffein, låg jag och sjöng lovsånger för min relation. Tyvärr har jag tappat mycket av texterna men budskapet gick nog fram. Du är min far och jag är ditt barn och jag vill leva där din flod rinner fram och jag vill bo under ett vattenfall och jag vill lyfta mina händer och jag vill böja mina knän och så vidare på samma linje så att säga. Jag vet att det finns en sång som jag verkligen tyckte om, på riktigt, men den kan jag inte komma ihåg. Får se till att ta upp det nästa gång jag träffar mina kristna vänner. Hursomhelst tycker jag ändå att det var ett ganska lindrigt sätt att få ångest på. Jag menar det finns ju värre sätt, ja, kanske att behöva ligga brevid och lyssna kändes som att dö litegrann.

Sommarhit, på ett bra sätt.

Det är ju så man kissar på sig.

Det står en madrass framför min soffa som gör att soffan blir lite som en koja. Sådär som det lätt kan bli när det står en madrass framför en soffa. Jag ska nog flytta alla mina hemmamysaktiviter hit. Till kojan alltså. Jag sov lite i den idag. En såndär slags powernap jag brukade ägna mig åt under gymnasietiden. Somnar runt femsex, får den bästa sömnen ever, vaknar vid halvnio, av att någon ringer, och är helt väck i huvudet. Lika trött som innan, om inte tröttare, och med en blodsockerhalt som lyser med sin frånvaro. En bra anledning att trycka i sig knäckemackor till exempel. Knäckemackorna äts såklart i kojan där jag nu även sitter och har djupa samtal via msn.

Jag skulle kunna fortsätta skriva om hur opponering gick idag eller att jag inte alls har pluggat till tentan. Jag skulle kunna säga att jag kicked ass på föreläsningen på högstadieskolan och jag skulle kunna säga att belladagarna var grymma men vad jag egentligen känner och tänker är att utbytet man får av vissa människor är så jäkla häftigt. Och att jag verkligenverkligen uppskattar alla de jag har i min närhet. Lite sådär som man vill gråta.
puss.