Igår såg jag Romance and cigarettes och idag har jag tittat på Close to heaven. Vilka märkliga filmer. Men bra, tror jag.

Det är en sådan härlig kombination av dåligt väder och mina förkylningssymptom idag. Det finns liksom ingen anledning att gå ut eller att överhuvudtaget aktivera sig på något sätt. Det enda rätta är att kolla på film och kurera sig med havreflarn och min egenbakta tårta.
I helgen har vi firat mig i dagarna två, frukostbjudning, gröna lund och eftermiddagsfika.
Jag fick en cykel och mina efterlängtade stövlar. Mmme gusta.

Carsten, min katt, mår inte så bra. Han har kräkts fem gånger den här morgonen. Det är inte så trevligt som man kanske skulle tro. Åh, kissen.

Den här morgonen har jag lyssnat på Architecture in Helsinki och jag vill härmed meddela att det är en fantastisk skiva.

Idag är jag ledig och det känns nytt och spännande. Kommer förmodligen gå runt i kalsongerna hela dagen och upptäcka att det är dags att gå upp och börja jobba igen.

Jag har precis sett United 93.
Varför utsätter man sig för sådant? Varför utsätter jag mig för sådant?
Precis som när jag såg filmen Elephant. Jag vet vad filmen handlar om. Jag är inställd på det och jag är beredd på det, på de hemskheter som jag ska få ta del av, och jag sitter hela filmen och jag vet vad som kommer att hända. Sitter och nästan väntar på det, som om den stora tragedin skulle vara klimax. Jag vet det när jag gör mitt filmval, jag vet det när jag köper biljetten, jag vet när jag sätter på rad 4, med extra benutrymme, och jag vet det när filmen börjar och paniken råder.
Och så, (de två killarna skjuter ner 13 elever) United 93 kraschar och det jag vetat om ska hända händer och det är värre än vad jag trott. Det är en jobbig film och egentligen inte särskilt bra.
Jag tänker att det ju faktiskt hänt på riktigt och att människor har suttit på de där planen och insett deras öden och vilken magknip jag får. Jag tänker på de anhöriga som fick samtal från de sina, från planet, och det är tungt i bröstet.
Jag tänker och inser att jag är en anhörig och jag sitter på rad fyra, med extra benutrymme, och jag gråter.

Är det på allvar? Händer det här verkligen? Pågår det en faktisk diskussion om damfotboll, att de ska ha sexigare kläder för att locka fler tittare, större publik? Seriöst, är det ett skämt?
För det är inte ok. Jag blir så arg och vill nästan kräkas lite.

Det regnar och det åskar och det är härligt. Man kan ju säga att sommaren är över och jag har kommit ett litet steg närmare att bli vän med min kropp. Håriga ben och hålor sommaren igenom. Viva la håriga håla!

Nu har jag ätit så mycket vindruvor och nötter att min navel gått från en inåtvänd till en utåtvänd. Gott var det. Nya bravo-juicen är för övrigt väldigt god, den med.
Jag har blivit kär. Jag har fallit så hårt och jag kan inte tänka på annat. En sorts näbbstövelvariant and I need them. Hänger på väggen i butiken bredvid min, jag såg dem på min rast men var tvungen att senare avbryta mitt arbete för att gå och prova dem. De ropade på mig och jag kunde inte stå emot, kunde inte koncentrera mig på annat. Så har vi fått in en undebar kjol också, för endast 795, de skulle funka så bra tillsammans.
Nej men det är lugnt, det ska bli skönt att få lägga 3500 på studieskulden.

Jag tycker alltså att Justin Timberlakes senaste är bra, sexyback. Det låter lite som Timbaland har haft ett finger med i spelet...och det är min ursäkt.
Vad händer med mig?
Jag måste gå och leta fram lite musik utan livsglädje, get thing's straight.

Nattbuss, ett sådant otrevligt färdmedel. Dagbuss I love men nattbuss I do not love. Efter en timmes färd genom diverse hålor kom vi äntligen fram till da hole. Lagom till avstigning öppnades himlen och regnet öste ner. Som tjejen bakom uttryckte sig: "Alltså det ösregnar, verkligen ösregnar. Hur ska jag komma hem? Jag blir så ful när det regnar."
Det är ju värre för mig (och för daniel) som försvinner i regnet, vi som är så söta.
02.30 Kom jag i alla fall hem och var ändå ganska nöjd med kvällen. Folkmusik, burger king och mcdonalds-glass. Jag älskar kolasås. Råttan i parken och grodan utanför min port tog ju lite av stämmningen (de borde dö ut) men annars en toppenkväll.

Solvik, skolan som räddade mig från ondo, visst. Som alltså fick mig att må bra.
Quod me nutrit me destruit, som man säger. Jag blev struken från mina tio utbildningar jag sökt för att en viss Marie skrivit in fel koder. Möjligheten att jag kanske skulle ha börjat plugga till höst fanns alltså. Tack.
Nu ska jag istället förgylla denna höst med afrikansk dans och cinemateket och då klarar jag mig nog i alla fall.

Det är så äckligt i vår lägenhet. Har precis tagit en dusch, för att fräscha upp mig efter den sextimmarlånga bilfärden från Malmö, går från badrummet till datorn för att upptäcka att jag har en hel baguette under foten.

Jag tror att jag måste bo i Köpenhamn. I alla fall en kort period, någon gång under min livstid. Det verkar så trevligt och så gemytligt. Usch, säger Daniel, där finns det ju bara lodisar och knarkare. Mmm, myser jag och tänker bohemer, mmm, myser jag och tänker på konstnärer, mmm, myser jag lite till när jag tänker på vilken open-minded karl jag har.

Vi var på två nöjesfält igår; BonBon-land och Köpenhamns tivoli. Det tär lite på kroppen att bli utsatt för sådana påfrestningar och det tär lite på själen att det är ett faktum. Om jag känner så nu vad känner jag då om tio år? Eller fem år? Kommer inte jag att åka extreme på gröna lund då? Den som lever får se.
En sak är i alla fall säker och det är att jag ska få se Pablo Francisco. I was crazy in high school.
Jag tror jag svimmar snart. Hej.

Ibland får jag för mig att när jag har vissa kläder, typ; westernskjorta, att folk inte ser vad jag har för kön. Som om mina damskor med gulddetaljer och handväska inte vore bevis nog, som om min e-kupa och min håruppsättning inte skulle avslöja att jag är en ung kvinna.
Nej, jag tänker att jag ser ut som Jake Gyllenhaal. Jag tänker att jag ser ut som Heath Ledger.
Folk ser mig och tänker direkt på Brokeback Mountain.

Jag blir ju även förvånad att folk känner igen mig när jag har solglasögon eller huvudbonad på mig. Jag borde ju inte vara mig lik. Jag är ju undercover. (som min bror skulle ha sagt.)